Den säger
Herren är min herde,mig skall intet fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.
Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn.
Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i Herrens hus evinnerligen.
Här om dagen såg jag just det jag fett-markerat i texten. I början talar David om Herren som "han". Det är underbara bekännelser om vem Gud är och vad han har i Gud.
Men sen när dödsskuggans dal kommer ändrar David sig mitt i Psalmen och relaterar till Gud som "Du" och "Din".
Detta tror jag är så rätt utifrån Guds perspektiv. Han är naturligtvis alltid med dig. Men när du går igenom en mörk del av ditt liv så kommer Gud på något sätt ännu närmare dig. Kanske du inte märker det förrän först när du fått perspektiv på situationen, jag vet inte, men han är inte längre "han" utan "du" för dig där i dödsskuggans dal.
