Emelie Kanter gestikulerar med hela kroppen när hon berättar om Kasoa i Ghana. Där bär kvinnorna sina bröd på långa brädor på huvudet och dofter och färger sköljer över en. Man ser människor på gatan som skrattar och gråter, diskuterar och småpratar, mitt i ett organiserat kaos. För några år sedan blev Emelie "mamma" och "syster" till många föräldralösa barn i den här staden.
Efter gymnasiet och några resor i Asien och Australien kände Emelie för att göra en volontärresa till Ghana. Kompisen hon skulle åka med drog sig ur i sista sekunden. Emelie bestämde sig för att ändå ge sig av efter uppmuntran från pappa, som menade att man inte kunde leva sitt liv utifrån vad andra människor fattar för beslut.
En jobbig tid
Den första tiden i Ghana blev jobbig. Hon arbetade på ett barnhem som hade stora problem och de ville inte släppa in henne i verksamheten. Efter en tid bestämde hon sig för att tillsammans med sin värdmamma hitta något annat sammanhang hon kunde hjälpa till i och det blev en skola där hon kunde vara hjälplärare.
– På båda ställena såg jag att aga var vanligt. Varje dag ställde man upp barnen klassvis och så fick de gå och hämta pinnar som de skulle bli slagna med under dagen. Från dag till dag ändrades reglerna och barnen var så otrygga. Barnen hade alltid infekterade sår efter slag.
130 barn i en öppen cementbyggnad
Under den här tiden, som av en tillfällighet, träffade hon Jacques Manner. Som barn hade han flytt undan kriget i Elfenbenskusten tillsammans med sin mamma och sina syskon. Senare hade hon inte kunnat ta hand om honom så han fick växa upp på barnhem och på gatan. Under stora delar av sitt liv hade han försökt hjälpa yngre gatubarn, låtit dem sova nära honom och sett efter dem på olika sätt. Nu, 21 år gammal, lånade han en öppen cementbyggnad, där han tog hand om 130 barn.
– Han frågade om jag ville komma upp och se hur de hade det och naturligtvis var jag intresserad. Att komma dit och träffa barnen var lite som att komma hem. Barnen var glada, de var som en familj. Människorna jag mötte inspirerade mig. Framför allt att man kunde göra så stor skillnad med inget annat än kärlek. På kvällen ringde jag hem till mamma och pappa och berättade att jag hade haft en underbar dag. Pappa frågade hur det hade sett ut i cementbyggnaden och först då tänkte jag på det. Det regnade rätt in och barnen sov i leran, vilket inte är bra för lungorna. De silade sitt lervatten varje dag och de var så klart undernärda.
Disco i flera dagar
Det första Emelie gjorde var att köpa vattentankar så barnen kunde få rent vatten. Många av barnen hade blod i urinen och var sjuka på grund av det smutsiga vattnet. Efter bara några veckor med rent vatten märkte de stor skillnad på barnen.
Innan Emelies visum gick ut ville hon också hälsoregistrera barnen. Men det fanns inga pengar till det så hon bad sina systrar hemma i Sverige att göra en insats. De skapade en sida på Facebook och snart hade man samlat in medlen som behövdes för att kunna ge de 130 barnen en sjukförsäkring.
– Jag blev så osäker på om vi gjorde rätt. Det blev så tydligt för de äldre barnen att de inte visste någonting om sig själva, när de var födda och vem deras föräldrar var. Barnen var ledsna och grät på nätterna. Men när väl sjukförsäkringarna var tecknade och barnen fick sina små vita plastkort med namn och personnummer blev de så stolta. För första gången fanns de i samhällets ögon. Nu fick vi ordna disco i flera dagar eftersom barnen ville visa upp sina kort för mig i inträdet.
Högsta önskan – att få gå i skola
Ett par månader efter sitt möte med Jacques var Emelie tvungen att åka hem till Göteborg men efter bara tre månader var hon tillbaka igen. Nu bodde barnen i ett hyrt hus.
Barnens högsta önskan var att få gå i skola, så tillsammans byggde de en skolbyggnad med sju rum.
– Vi är så otroligt stolta över vår skola, även om den inte kommer att vinna något arkitektpris. Men allt fungerar utmärkt, berättar Emelie med ett skratt.
Redan från början insåg de att det var viktigt att få skolan registrerad hos myndigheterna.
– Vi pratade med många olika människor, bland andra den svenska generalkonsuln. Alla sa till oss att myndigheterna aldrig godkänner barnhemsskolor.
I september 2009 fick Emelie ett SMS från Jacques med texten: "Det står sju skolinspektörer här, vad gör jag?" Hon hade själv åkt hem till Sverige någon månad tidigare.
– Jag svarade "Le!". Sen satt jag nervöst och väntade i fyra timmar. När han ringde var han överlycklig. Skolan hade blivit godkänd! Naturligtvis är det bra för barnen men också för oss. Nu har myndigheterna koll på oss, vi har nationella prov och en läroplan vi följer.
Strumpor, skolbuss och skoluniformer
När barnen fått börja skolan frågade Emelie dem vad de ville ha om de fick drömma. Det kom fram att de ville ha tre saker: strumpor, en skolbuss och skoluniformer.
– Jag blev så full i skratt. Det är 40 grader ute, så varför strumpor? Vår skola ligger en meter från där vi sover, så varför en skolbuss?
Tillsammans köpte de tyg och sydde skoluniformer.
– Barnen växte flera centimetrar när de fick ta på sig uniformerna och gång på gång kom de och frågade oss: ”Jacques, Emelie, är vi riktiga barn nu?” Då förstod jag vad strumporna och bussen handlade om. Det var symboler för vad riktiga barn hade och gjorde.
Nästa steg
Nu ligger fokus på att bygga en ny byggnad. De måste ut från sitt nuvarande hus i juni. Marken är köpt och ett företag i Göteborg har lovat att ställa upp med sina kunskaper. Så Emelie arbetar med att få fram pengarna till projektet.
– Jag lever i två olika världar. Här hemma i Sverige blir det så mycket kring Emelie. Jag förstår att jag har fått göra skillnad bland barnen, men jag har fått tillbaka så mycket mer.
Fakta:
Emelie Kanter är göteborgstjej, 24 år gammal.
Nu är hon nominerad till ”Svenska Hjältar 2011”, som avgörs i TV4 den 16 december.
Läs mer om Emelie och Jacques arbete på: www.greatandoh.com.
Artikeln är tidigare publicerad i Tidningen Inblick.
