Igår hade jag förmånen att få döpa två kvinnor till Kristus. Varje gång jag på någon sätt är inblandad i ett dop blir det så tydligt för mig hur hela kärnan i vår tro är samlad i den här händelsen.
När jag igår försökte förklara vad dopet är tog jag liknelsen av en landskamp. Vi som publik identifierar oss med dem på planen. Om vi vinner så är det ”vi” som vinner och inte endast de 11 spelarna på planen. När Sverige ibland har förlorat en viktig match i något mästerskap så kan jag vara deppig efteråt. Varför? Jag har väl inte gjort någon dålig insats eller gjort något jag borde vara besviken över där jag suttit framför teven? Nej, men jag identifierar mig med något annat än mig själv. Laget representerar mig och jag identifierar mig med dem. Det kan till och med gå så långt att jag tar på mig likadana kläder spelarna har på plan för att markera samhörigheten med dem och med alla andra som också identifierar sig med det laget.
På samma sätt, fast på ett djupare och mer genomgripande plan, identifierar vi oss med Jesus i dopet. Vi säger att det han gjorde tillhör oss. Det han var med om blir också vår upplevelse i dopet. Han dog, blev begravd och uppstod från döden. Han lever idag för evigt. På samma sätt får vi begrava vårt gamla liv, uppstå tillsammans med Jesus och nu leva våra liv i honom. Jag identifierar mig med hans verk, hans seger över synden och döden är också min seger i mitt liv och min vardag.
Dopet är därför ingen engångshändelse även om vi inte döper oss igen och igen. Vi låter döpa oss och sedan är vi döpta. Det är för mig 20 år sedan jag lät döpa mig och ända sedan dess har jag varit döpt, alltså haft min identitet i det han gjort för mig. När jag själv fallit har hans seger varit det som rest mig upp och genom hans verk har jag kunnat leva i gemenskap med Gud.
Som församling är det underbart att få ha dop. Det betyder att människor tar steget och vill följa Jesus. Men det ger oss också en möjlighet att på ett så konkret sätt proklamera själva grunden i vår tro.
